Vilhelm i våra liv

Här liggen hon och krystar och är jätteduktig!!

Igår när jag och Alexander skulle lägga oss till sängs kom Snudden och pep och ville ha oss i närheten, klockan var då 00:45. Jag tog med täcke och kudde och la mig nere i vardagsrummet där hon låg, kändes tryggare, både för mig och för henne :) Var femte minut pep hon och ville ha mig intill sig. "Snart dax" tänkte jag!! Jag blev nervös och gick upp för att hämta Alexander. Hon sprang efter och pep sen sprang hon ner till sin lilla "bolåda" och lade sig.
Vi ringde Alexanders mamma direkt eftersom hon är väldigt duktig på kattförlossningar. Nu var klockan 03:30 cirka och Snudden började få allt fler värkar och hon ville ha oss så nära inpå som möjligt, vår lilla Snudd...:)
Hon var jätteduktig och krystade på, tillslut ser vi ett litet huvud titta fram :) jag var nervös, chockad och glad!! En liten pojke som var gråspräklig kom ut :) Alexanders mamma försökte få liv i honom, men hans liv gick inte att rädda...:( Vi kände sparkar förfullt i hennes mage och hoppades på att de andra skulle klara sig. Nummer två, en gråspräklig pojke det också... hans liv försvann också lika fort... Vad är detta...vad händer... Alexanders mamma började misstänka att Snudden dragit på sig en infektion de sista dagarna av graviditeten. Ungarna lever i hennes mage, men så fort de kommer ut så dör dem... Jag bad och hoppades att det inte skulle vara så...
Nummer tre var också en gråspräklig liten pojke, dock jätteliten. Hans liv försvann lika fort som de andra två... Alexanders mamma gjorde allt i sin makt för att få igång bebisarna, men de ville inte...
Nummer fyra, även en liten gråspräklig pojke tittade ut och vi hoppades på bättre lycka denna gången. Men han försvann även han... Jag och Alexander började att bli allt mer ledsna och vi båda sa "Vad är det som händer, missfall, utomhavandeskap och alla kattungarna dör, är vi dömda i detta hus eller något"??
Timmarna gick och klockan närmade sig 06:00. Vi var alla trötta och upprivna, vi kände sparkarna i hennes mage och hoppades på att få ut en levande kattunge åtminstonde, för hennes skull!! Nummer fem ploppade till slut ut, det var också en gråspräklig liten pojke, men han somnade in direkt han kom ut... Direkt efter honom kom där ut en till liten kattunge. Denna var rödhårig och lite vit, pojke det med ;) Låt han leva, låt han överleva... Men nej, ingen av Snuddens bebisar överlevde...
Kände sånt enormt tomrum i mig och var helt likgiltig... Jag var så gråtfärdig men kunde inte gråta. Snudden pep och letade efter sina bebisar... Jag försökte trösta henne och klappa och lugna henne. Får så dåligt samvete för hennes skull. Önskar jag kunde säga till henne "Vi försökte göra allt för att rädda dina sex små änglapojkar, men det gick inte..."
Kockan 07:00 gick jag och Alexander till sängs... Sa inte ett knyst, kände hur sorgen hängde över som en dimma...
Klockan 10:00 väckte Snudden mig och letade efter sina bebisar. Jag klappade henne och tog henne i min famn...
Som en skänk från ovan kom Alexanders mamma. Med sig hade hon två små nyfödda kattungar, en pojke och en flicka! Hon hade varit så ledsen för Snudden och vår skull så hon hade åkt till en gård och köpt dom. Jag och Alexander sken upp och hoppades på att Snudden skulle ty sig till de. Vi bäddade rent i hennes bolåda, lade henne där i med de två små ungarna och försökte få henne till att dia dem. Efter cirka fem minuter diade de två små söta liven och Snudden njöt!! Hon har legat i lådan hela dagen och hon tar så väl hand om kattungarna, hon tror nog att det är sina egna, vi får hoppas på det för hennes skull.

Har varit en sorgsen och dramatiskt natt/morgon, men det slutade väl för lilla Snudden tillslut. Jag älskar de två små liven men kan inte sluta att tänka på de andra sex...

Här är bilder på Snudden och hennes två små bebisar som hon tar hand om

Här är den ena lilla sötnosen

Och här är den andra sötnosen