Vilhelm, Alexander Bjurebrants födelse 100908
Har inte varit inne på bloggen sen dagarna innan Vilhelm föddes. Har inte haft tid eller ork nu när vår lille pojk tar all uppmärksamhet. Men nu peppade syster mig till att skriva. Fick höra att jag har nyfikna läsare som väntar på inlägg.
Dagen då vårt underverk föddes blev inte riktigt som vi tänkt oss, men det blev vår lyckligaste dag i våra liv.
100908 (dagen innan beräknad födelse) kl 09:00 åkte vi in för att sätta igång mig med vaginala piller. Smärtorna kom allt intensivare samtidigt som mina njurstenar gjorde fruktansvärt ont. Jag fick ligga i ca sex timmar innan jag fick nästa omgång piller. Jag grät, kräkte och var allmänt snurrig. Alexander gjorde allt i sin makt för att jag skulle må någorlunda bra.
Läkarna uppmärksammade att Vilhelms hjärtljud sjönk när jag kräkte. De satte på sladdar på Vilhelms huvud genom min vagina för att kolla så att allt var okej med honom. Ganska snabbt konstanterades det att det skulle bli akut kejsarsnitt. Jag började att storgråta av rädsla och nervositet. Jag såg på Alexander att han var lika orolig, men han tröstade och kysste mig. Min underbara man...
Runt 22:30 sövde dom mig och det sista jag såg var Alexanders vackra leende... Sen blev det bara en dimma.
22:45 100908 föddes vår son, vårt underverk. Han vägde 3670 g och var 48 cm lång.
Jag vaknade upp runt 24:00 och frågade läkarna om allt var bra med vår lille Vilhelm. När de berättade att han mådde fint så kunde jag inte tro på dom. Var rädd att han skulle ha abstinensbesvär pga att jag varit tvungen att ta smärtstillande under graviditeten för mina njurstenar. Jag ville liksom se det med egna ögon att han mådde bra och att han levde! Jag var rädd och jag grät av oro... Kom hit med min pojke nu!
Tillslut kom Alexander med vår lille son och la honom intill mitt bröst. Jag var nog mest i chocktillstånd! Kunde inte riktigt begripa att detta var vår Vilhelm, den lille syrk som bott i min mage så länge... Vilken känsla och vilken stolthet som stegrade genom kroppen. Tårar och leende kom vartannat. Både jag och Alexander skrattade och log av lycka. Han var så himla fin, så vacker... Jag tänkte för mig själv när jag låg där att han var alldeles för söt för att vara min :). Kunde inte begripa att vi skapat denna vackra son.
Klicka på bilderna för att förstora:
Alexander fick klippa navelsträngen och han fick hålla vårt underverk så fort de kollat så allt var bra med honom. Stolt far med sin vackre son!
Trodde aldrig att lyckan skulle komma till oss. Jag är så glad över att allt som hänt har hänt, annars så hade vi inte haft vår lille Vilhelm hos oss nu! Allt har sin mening, det vet jag nu. Och att vara förälder är det finaste som hänt mig.
Under natten så satt vi med vårt lille mirakel. Det var svårt att släppa blicken från honom. Så liten, så oskyldig och så himla vacker.
Nu börjar en livslång resa. Jag och Alexander har bildat vår egna familj. Vad är större än det?
Fortsättningen om lille Vilhelm kommer snart. Håll ut!!
Dagen då vårt underverk föddes blev inte riktigt som vi tänkt oss, men det blev vår lyckligaste dag i våra liv.
100908 (dagen innan beräknad födelse) kl 09:00 åkte vi in för att sätta igång mig med vaginala piller. Smärtorna kom allt intensivare samtidigt som mina njurstenar gjorde fruktansvärt ont. Jag fick ligga i ca sex timmar innan jag fick nästa omgång piller. Jag grät, kräkte och var allmänt snurrig. Alexander gjorde allt i sin makt för att jag skulle må någorlunda bra.
Läkarna uppmärksammade att Vilhelms hjärtljud sjönk när jag kräkte. De satte på sladdar på Vilhelms huvud genom min vagina för att kolla så att allt var okej med honom. Ganska snabbt konstanterades det att det skulle bli akut kejsarsnitt. Jag började att storgråta av rädsla och nervositet. Jag såg på Alexander att han var lika orolig, men han tröstade och kysste mig. Min underbara man...
Runt 22:30 sövde dom mig och det sista jag såg var Alexanders vackra leende... Sen blev det bara en dimma.
22:45 100908 föddes vår son, vårt underverk. Han vägde 3670 g och var 48 cm lång.
Jag vaknade upp runt 24:00 och frågade läkarna om allt var bra med vår lille Vilhelm. När de berättade att han mådde fint så kunde jag inte tro på dom. Var rädd att han skulle ha abstinensbesvär pga att jag varit tvungen att ta smärtstillande under graviditeten för mina njurstenar. Jag ville liksom se det med egna ögon att han mådde bra och att han levde! Jag var rädd och jag grät av oro... Kom hit med min pojke nu!
Tillslut kom Alexander med vår lille son och la honom intill mitt bröst. Jag var nog mest i chocktillstånd! Kunde inte riktigt begripa att detta var vår Vilhelm, den lille syrk som bott i min mage så länge... Vilken känsla och vilken stolthet som stegrade genom kroppen. Tårar och leende kom vartannat. Både jag och Alexander skrattade och log av lycka. Han var så himla fin, så vacker... Jag tänkte för mig själv när jag låg där att han var alldeles för söt för att vara min :). Kunde inte begripa att vi skapat denna vackra son.
Klicka på bilderna för att förstora:
Alexander fick klippa navelsträngen och han fick hålla vårt underverk så fort de kollat så allt var bra med honom. Stolt far med sin vackre son!
Trodde aldrig att lyckan skulle komma till oss. Jag är så glad över att allt som hänt har hänt, annars så hade vi inte haft vår lille Vilhelm hos oss nu! Allt har sin mening, det vet jag nu. Och att vara förälder är det finaste som hänt mig.
Under natten så satt vi med vårt lille mirakel. Det var svårt att släppa blicken från honom. Så liten, så oskyldig och så himla vacker.
Nu börjar en livslång resa. Jag och Alexander har bildat vår egna familj. Vad är större än det?
Fortsättningen om lille Vilhelm kommer snart. Håll ut!!
Kommentarer
Postat av: Syster
Underbart!
Så fint skrivet och fina biler. Älskar dig er och er lilla familj. Puss!
Trackback
